Myten om den eviga återkomsten

Mircea Eliade (1907-1986) anses vara en av västvärldens mest uppskattade filosofer och religionshistoriker och har gett ut flera böcker som fått internationell klassikerstatus. Det verk han själv betraktade som sitt främsta är Myten om den eviga återkomsten arketyper och upprepning från 1949 (på svenska 2002, översättning av Dan Shafran och Åke Nylinder). Med den här nyutgåvan av Eliades banbrytande verk lyfts ett omvälvande tankesätt fram på nytt.  Myten om den eviga återkomsten belyser övertygelser och ritualer i en mängd arkaiska religiösa kulturer och undersöker deras tidsuppfattning. Denna tidsuppfattning förknippas med ett allmänt sätt att tänka, och skänker mening och verklighet åt varje mänsklig handling genom att knyta den till en arketyp, det vill säga något den imiterar. Eliades tes är att mytisk tid inom äldre kulturer ersätter den historiska tiden och att skeenden uppfattas som cykliska snarare än linjära eller progressiva. Det finns en rädsla för historien och tidens gång, därför används riter och ritualer som ett skydd som skapar mening och möjliggör för människan att uthärda plågor och det Eliade kallar historiens fasa .  Denna utgåva ingår i serien Engelsbergsklassiker, där även Heligt och profant (1957) av Eliade kommer att ges ut på nytt.